Världens ångestattack imorse, skrekgrät ned i kudden och fortsatte med min orytmiska panikattack inne i duschen. Det känns som att jag dör, hela tiden.

Jag orkar inte mer, och jag vill inte ens.

Mor kom hem. Och visst blev hon arg och ledsen. Jävligt konstigt.

Jag var nog naiv som trodde att jag gjorde ett bra jobb med lägenheten efter att ha städat och torkat golv, för det såg ju fortfarande långt ifrån bra ut.

Det är dumt, samtidigt som jag skäms och mår dåligt, och får dåligt samvete, så känns det någonstans bra att hon blir arg och besviken på mig, någon destruktiv del tycker om uppmärksamheten i hennes vrede och besvikelse, och.. jag vet inte. Något hos mig tycker om att omskaka och chockera. Det kanske har med att göra att jag lite vill att hon ska tycka illa om mig, om jag får henne att avsky mig så kanske hon inte blir lika ledsen när jag dör?

Men det var jobbigt mest. Jag sa något kort om att jag mår bäst när jag super, och hon sa att jag får bo själv om jag "väljer" det livet, att hon älskar mig men inte orkar med hur mycket som helst.

Jag orkar väl inte heller med hur mycket som helst? Jag gör nog oss båda en tjänst om jag bara avslutar allt istället. Min stora framtidsdröm är inte att jaga lyckan i botten på vodkaflaskor direkt, men hittills hittar jag inte lyckan på något annat ställe, och det här är bara jobbigt.

Åh. Jag vill kunna vara lycklig och leva med mina underbara vänner och få allt att fungera. Men det känns som att jag går emot någonting helt självklart när jag försöker skaffa mig ett liv och vara normal.. jag vet inte.

Jag ska in på avdelning 19 imorgon, blir antagligen inlagd. Hur känns det? Som en bedfrielse, och jag vet, jag har ju lov nu och ingen skola och inget att bry mig om egentligen, men det känns ändå som en befrielse, att få slippa allting här. Hela livet.

Det kanske är vad jag behöver.

Gårdagen blev vansinnig.

Hade så otroligt kul, min lägenhet blev helt smockad med människor.

Bjöd hem en random jag hittade i affären.

Blev full, och hade sjukt svårt att hålla tassarna borta från fina killen. Han. Är. Sjukt. Fin.

Som tur var behövde jag inte göra det heller. Jag antar att fyllestrul hit & dit inte spelar någon roll, på det stora hela. Det kan jag leva med. :)

Hm.. Mådde dåligt sen och översköljdes av dåliga impulser, jag antar att alkoholen hjälpte till att sudda ut mina gränser och spärrar också, låste in mig på min toalett och skar upp handlederna, svimmade i en pöl av blod.

Men någon dyrkade tydligen upp låset, och blev sedan hämtad av en ambulans. Kvicknade till på sjukan och fina killen var där med mig, vi mötte sedan fina killens kompis... fina tjejen :) och en annan mupp.

De var helt underbara, och vi gick hem till tjejen och knoppade, spenderade morgonen och förmiddagen där. Jag åkte sedan hem, och här väntade bästis på mig.

Vi glodde lite på Shrek och myste, tills hon åkte.

Tycker inte om ensamheten. Den driver mig till vansinne.

Lägenheten ser ut att ha råkat ut för en terrorattack. Cigarettaska, fimpar, skräp och tomflaskor överallt, kombinerat med spyalukt i hela lägenheten. Och dessutom var fina killen otrevlig mot min granngubbe (men det var för det första jävligt roligt, och för det andra helt rätt då guddjäveln bara klampade in i lägenheten utan att knacka eller så).

Mina handleder är gapande sår, och jag kan inte hjälpa att jag känner mig besviken över att jag överlevde mitt tafatta, alkoholiserade självmordsförsök.

Det vore så skönt att bara få ett slut på det här, allt. Bara få vila.

När mor kommer hem (imorgon) så vet jag inte alls vad som kommer att hända. Hon kommer att gå i taket, och det skulle inte förvåna mig alls om hon kommer försöka lägga in mig. Och jag tror nog inte att jag skulle ha så mycket emot det isåfall. Jag är så trött på världen, och att behöva bry mig om mitt liv.

Bättre lycka nästa gång, antar jag.

Det är sådan grymt stor skillnad mellan teori och praktik.

Man kan "vilja" så extremt mycket, men när det väl gäller så har man en massa spärrar som hindrar en, håller en tillbaka.

Alla har väl någon gång tänkt att de vill göra någonting dumt, utan att genomföra det. Och många har väl tänkt "nu ger jag upp", "nu får det vara nog" i olika sammanhang, men likförbannat gör de ingenting åt saken.

Bara kom att tänka på det. Det ska krävas ganska mycket med ens psyke innan spärrarna som hindrar en börjar att falla isär. Och det kanske är då man börjar bli "tokig", "galen". När man inte längre har spärrarna som håller tillbaka, och i många fall skyddar en.

Kan se på mina armar och bli förvånad över hur lite de ändå speglar, trots allt.

När det känns som att jag nästan varje dag vaknar och hatar mig själv för att jag gjort just det, bara ser det negativa i allting och sörjer världen och min plats i den, när jag önskar att livet vore så mycket mer än vad det är, och när en bra dag är en dag då jag åtminstone inte funderar på att ta livet av mig, då tycker jag ju ändå att mina armar ser helt okej ut. Det borde vara värre.

Då förstår jag att det faktiskt är rätt sällan jag går ner mig så totalt att mina spärrar försvinner, och jag går på dumma impulser. Det är inte i statistiken så ofta mina tankar och önskningar faktiskt omvandlas till handlingar. Och det är måste ju ändå vara någonting bra?
Det hade kunnat vara mycket värre.

Jag hoppas att det aldrig blir det. Jag hoppas egentligen aldrig att jag når den punkten då teori blir praktik, tanken blir till en handling, jag vill inte att det ska behöva gå så långt, och lite vill jag hoppas att jag har ett psykologiskt mönster som de flesta andra dödliga (I guess) och att jag kan jobba bort alla svårigheter och bara få vara lycklig och älska livet, att jag är ett problem som väntar på att bli löst. Ge mig några riktlinjer eller vad som helst.

Alla ska ju ändå dö till slut, varför kan jag inte bara få förstå hur jag ska njuta av och uppskatta den tid jag har här? Det känns otroligt patetiskt och bortslösat att spendera oersättlig livstid till att må så dåligt att man fantiserar om döden.

Bortkastat och patetiskt, jag vet inte vilket det är mest. Bara denna insikt är grädde på moset för min depression. Allt är en jävla vidrig, svart spiral av hemska insikter, tankar, känslor och ångest som jag inte kan blunda för, och inte förstår hur jag ska kunna göra mig fri ifrån. Känns som att jag själv är roten till alla mina problem, och tänk om jag är oförändrelig? Om jag har något fel.

Jag vill ha hjälp. Tänk om det inte finns någon hjälp för mig?

Underbar kväll idag. Var hemma hos exet.

Han är hur underbar som helst.

Av någon anledning gör det inte så värst ont att han inte tycker om mig på samma sätt som jag tycker om honom. Jag vet inte varför, kanske för att jag ändå vet att jag betyder någonting för honom.

Det känns inte fel eller konstigt alls att mysa med honom eller säga flirtiga saker stup i kvarten. Jag hoppas bara att det får vara lång tid. Jag vill liksom fortfarande ha honom för mig själv.

Gud. Det är så jävla kallt. Jag fryser fanimej ihjäl.

Vad ombytlig jag känner mig i mitt humör.

Ska träffa exet på torsdag, och då sköt mitt humör i toppen.

Jag saknar honom så att jag nästan kan grina. Och det kändes liiite surt att jag var tvungen att fråga, jag är så rädd att han verkligen inte bryr sig ett piss om mig (han har många gånger inte velat ses bara för att han haft en massa plugg, inte låtit mig sova över, sagt att han känner sig seg osv).

Och han skiter ju i om jag ligger med någon annan. Medan jag går under av avundsjuka hela tiden. Är så jävla rädd att någon ska få honom, någon annan än jag.

Låter jag kanske lite bitter? Isåfall beror det på att jag ÄR det. Men jag vill inte vara det, eller rättare sagt, jag vill inte behöva vara det.

>__<

Om jag bara fick vara med honom. Bleh... jag har lite lust att bara typ.. bli en såndär jobbig jävel och säga att jag älskar honom hela tiden ändå. Då kanske han tycker att det blir jobbigt och aldrig träffar/pratar med mig igen, men samtidigt, det känns ju jobbigt för mig att han hela tiden pratar med mig på MSN fastän han inte vill mig någonting egentligen.

Det kanske vore bra på sätt och vis, om han bara sa upp all kontakt med mig, för jag klarar ju uppenbarligen inte av att göra det med honom (hur många gånger har jag försökt nu?).

Bleh. Kärlek är jobbigt. Han är jobbig, han överanalyserar och är så jävla cynisk och oroande.

Kan han inte bara.. släppa det, sluta försöka hitta svar på allt och bara ge upp? >_<

Men ja. Jag mår iaf lite bättre nu. Jag längtar efter torsdag och efter honom, antagligen mycket mer än vad han gör om han nu gör det öht, och det är såklart jobbigt, men jag längtar ändå.

Skaffat facebook idag, det är lite kul att pyssla med ju! Vill ha fler vänner och folk att stalka dock.

:B

Haft en toppen kväll med granntjej. Vi såg på Glee och pratade en massa, det var väldigt mysigt, och hon är en väldans fin vän.<3

Att vakna imorse var lika behagligt som en spark i skrevet. Min första tanke var att det vore en lättnad att få vara död, så jag slipper leva.

Mor tjatade och gnatade litegrann. Såg nya sår på mig där jag låg helt groggy och ej beredd på att täcka mig.

Så nu har hon vädjat och bett, om att jag ska göra någonting annat, gå en promenad i natten, se en film, annars blir det att åka till psyk och skaffa andra ångestdämpande preparat som är starkare än atarax, göra utredningar eller lägga in mig.

Jag blir mest frustrerad bara, jag bryr mig ju inte, det handlar inte om att jag inte känner "åh, men jag förtjänar inte bättre ändå", eller något sådant, jag bara bryr mig inte helt enkelt. Varför avstå från någonting när jag inte, på något endaste plan, bryr mig om konsekvenserna längre?

Ångest som uppstår från att omvärlden förväntar sig att jag ska leva, kämpa aktivt för att fungera i samhället vilket väl i grund och botten handlar om att man ska kunna hålla sig själv vid liv, denna motivation saknar jag helt. Jag vill helst bara ligga i min säng och sova bort hela livet just nu.

Allting känns bara så meningslöst och avlägset, som att ingenting egentligen berör mig, som att jag inte vill ha med det att göra.

Denna vecka har jag inte träffat några vänner alls, slog det mig just. Och jag har inte känt mig särskilt ensam alls, konstigt nog, jag som brukar vara så överdrivet needy.. nu är det bara skönt att få vara ensam.

Fast ska träffa min granne idag, så det bli nog lite mysigt iaf.

Pratade just med min lärare i telefon också. Han är snäll och helt underbart förstående egentligen. Han sa att han inte tyckte att jag skulle behöva känna mig pressad eller tvingad till att gå till skolan om hela kroppen skriker nej, och att jag borde ta hand om mig själv, och att det ändå är så kort tid tills lovet och att det ändå inte blir så mycket att göra sista veckan, och att eftersom jag ändå inte gör så speciellt mycket (läs: ingenting) när jag närvarar så kan jag ändå vara hemma och ladda batterierna.

Så ska prata med mor sen, och se vad hon säger, sen prata med min läkare. En sjukskriven vecka borde ju inte vara så knepigt.. men gud vad skönt att känna att jag slipper pressen på mig en vecka ändå, och sen pusta ut under lovet också. Sen kanske jag på något fantastiskt vis faktiskt känner mig bättre också, och kan börja ta lite nya tag.

Eller nått.